Paradis: Hopp (Paradies: Hoffnung, 2013) är sista delen i en trilogi av den österrikiske regissören Ulrik Seidl. En gemensam nämnare för samtliga dessa tre filmer (de andra två är Paradis: Kärlek och Paradis: Tro) är ett ombyte från vardagen till exceptionella situationer: en medelålders kvinna reser till Kenya som sexturist, en sjuksköterska ägnar sin semester åt att göra hembesök för att sprida sin tro och slutligen har vi i Paradis: Hopp en 13-årig tjej som hamnat på bantningsläger över sommaren.
Disciplin är hörnstenen i all framgång, deklarerar den fysiska coachen på lägret dit föräldrarna lämnat sina tonåringar. Filmens huvudpersoner som framför allt är två tonårstjejer som delar rum är dock mer intresserade av att festa och prata om sex.
Vad som driver handlingen framåt är annars en relation mellan en den 13-åriga Melanie (Melanie Lenz) och en betydligt äldre läkare som arbetar på lägret. Melanie blir förälskad och läkaren kämpar med att hålla sin åtrå i schack.
Ulrik Seidl väljer att filma i långa scener med få kamerarörelser, precis som han bland annat gjorde i Import Export. De träningspass och marscher som står på schemat på bantningslägret är snarast koreograferade och fångar något av det absurda i situationerna – om man sedan gillar det konsekvent stiliserade eller blir mätt på upprepningarna lär säkert variera hos de som ser denna film. Styrkan i Paradis: Hopp är att man inte enkelt kan gissa vad som ska hända härnäst, man önskar dock att den kunde väcka mer nyanser till liv.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg