Bästa skräckfilmer
20. Interview with the Vampire (En vampyrs bekännelse, 1994)
Berättandet från en vampyrs perspektiv gör detta till en atypisk skräckfilm. Vampyren Louis de Pointe du Lac (spelad av Brad Pitt) beskriver vad det innebär att ständigt känna törst efter människoblod och vara ett monster vars liv utspelas i mörkrets domäner.
19. The Thing (1982)
Genom ett nedslag har en livsform hamnat på jorden. Efter en lång tids dvala under isen väcks denna till liv igen och kommer i kontakt med en grupp människor som befinner sig på en forskningsbas Antarktis. Livsformen reproduceras sig som ett virus genom att ta över andra livsformer.
18. The Village (2004)
En skräckfilm måste inte drypa blod av blod för att påverka oss fysiskt. The Village får nackhåren att resa sig genom blotta känslan av något hotfullt lurar i skogen och särskilt då en av filmens huvudkaraktärer inte låta bli att utforska farorna. Här finns också det vanliga genregreppet med den överraskande vändningen på slutet.
17. Pit and the Pendulum (Dödspendelnm, 1961)
Pit and the Pendulum har en novell av Edgar Allen Poe som förlaga och därav den skräckromantiska inramningen med ett slott med lönngångar och spindelnät. Barbara Steele med sitt mystiska ansikte och ett frekvent inslag i italienska skräckfilmer finns i bakgrunden som en kvinna som går igen … eller?
16. The Cabin in The Woods (2011)
Filmens inramning känns igen för de med många skräckfilmer på meritlistan: ett gäng collageelever som beger sig ut i skogen och blir förföljda av en galning med mord i sinnet. En stuga omgiven av den mörka skogen kan så klart vara en bra framkallare av kuslig stämning, men i stället för att följa det klassiska mönstret rätt av tar filmen nya vägar, fast utan att spara på vidrigheterna.
15. Exorcisten (The Exorcist, 1973)
En film med lång startsträcka, men som tar igen det med flera definitivt obehagliga scener. Att en demon ska ha tagit en kropp i besittning är inget någon längre tror på. Därför tillskrivs de märkliga skeende fysiologiska samband. Men när alla de naturliga förklaringarna tycks ha betats av måste nya förklaringar och lösningar sökas.
14. The Endless (2017)
När den ene av två bröder vill återbesöka den sekt de en gång flydde från ställer den andre till slut upp förutsatt att de beger sig därifrån så fort de finner anledning därtill. En förväntan byggs upp om att sekten ska bestå av manipulerande människor, men det är något annat som inte står rätt till.
13. Frankenstein (1931)
Bland de tidiga stumfilmerna inom genren är Frankenstein en av dem som fortfarande kan tilltala en bredare skräckfilmspublik. Den utgår från det klassiska temat med den galne vetenskapsmannen och de ödesdigra konsekvenserna att leka gud, vilket här har ett av sina mest berömda typexempel.
12. Cloverfield (2008)
Cloverfield satsar på att låta våra nerver spåra ut genom att något mer omfattande än en psykopatisk mördare. Hotet gäller här inte här en isolerad grupp utan inbegriper hela mänskligheten. Något stort inträffar i New York och vi får följa det genom en amatörkamera där startpunkten är en fest på Manhattan.
11. Spoorloos (1988)
En ryslig och väl berättat historia rullas upp om det holländska paret Rex och Saskia som bilsemestrar i Frankrike. Efter Saskia gått in i en affär för att köpa en dricka är hon sedan försvunnen och Rex börjar från och med nu ägna sitt liv åt att finna förklaringen på vad som kan ha hänt.
10. The Blair Witch Project (1999)
Ryktena kring filmen var många redan på förhand. Kombinationen av PR-kupp och skenbar autenticitet bidrog till det gastkramande. Förutom en unik marknadsföring användes billiga kameror och oerfarna skådespelare som dessutom om man får tro ryktena själva inte var fullt insatta i att det rörde sig om en spelfilm.
9. The Shining (1980)
The Shining är en av tidernas mest hyllade skräckfilmer med Jack Nicholson i huvudrollen som den misslyckade författaren som tar med familjen till ett hotell. Jack är där för att skriva en ny bok, men snart börjar händelser vilka gäller hotellets förflutna involvera honom på ett alltmer fasansfullt sätt.
8. Cat People (1982)
Paul Schraders lågbudgetfilm om kattmänniskor skulle bli inflytelserik. Temat är det djuriska elementet i oss och varulvslika metamorfoser. Genom ett skickligt iscensättande lyckas Cat People utan egentliga specialeffekter frammana obehag.
7. Scream (1996)
Scream blev en publiksuccé och charmade kritiker med sin nytänkande inställning till en av skräckfilmen mest gångbara, men något uttjatade, undergenrer: stalker-skräckisen. Som så ofta är det ungdomar som är måltavlor, men en av nyheterna är att hotet inte kommer utifrån utan är någon i det egna kompisgänget.
6. Peeping Tom (1960)
Peeping Tom – en smygtittare är en psykologisk skräckfilm där en mördare inte nöjer sig med att tillintetgöra sina offer, han filmar dessutom förloppet. Syftet är tvåfaldigt: han vill se sitt verk på film efteråt och han vill framverka ytterligare skräck hos sina offer när dem vet att dödsögonblicket är inne.
5. Nosferatu (Nosferatu, eine Symphonie des Grauens, 1922)
En symfoni i skräck av F.W. Murnau i den första filmatiseringen av Bram Stokers Dracula, förmodligen än idag den bästa. En story full av levande symbolik som bistås av en fasansfull och vacker inramning.
4. Carnival of Souls (1962)
En kvinna överlever en bilkrasch under märkliga omständigheter och därefter börjar underliga saker utspela sig i hennes liv. Är de syner hon ser ett resultat av traumat från olyckan? Är hon uppstigen från de döda? Eller är det att hon ibland inte tycks märkas hos omgivningen en metafor för social distansering?
3. Rosemarys baby (Rosemary’s Baby, 1968)
I Roman Polańskis Rosemarys baby sammanstrålar traditionella komponenter inom skräck såsom häxkraft och satanism, men i urban och modern New York-miljö. Successivt blir de illavarslande undertonerna konkretiserade i en film som öppnar sig för tolkning.
2. Kabinet des Dr. Caligari (1920)
En konstfilm där dekorerna bär spår av expressionistisk konst med avbrutna linjer och deformerade miljöer. Detta blandas med skarpa skugglinjer i den suggestiva berättelsen om seriemord och somnabulisten Cesare.
1. Psycho (1960)
Alfred Hitchcock låter huvudpersonen dö redan i inledningen och vänder ut och in på berättarteknikens regler. Här finns klassiska scener och en fantastisk skådespelarinsats av Anthony Perkins som psykopaten Norman Bates.
