The Importance of Being Ernest är från början en pjäs av Oscar Wilde som hade premiär i London i slutet av 1800-talet. Den har filmatiserats två gånger: 1952 och 2002.
Den första filmen från 1952 med regi av Anthony Asquith är måhända inte den perfekta filmatiseringen av pjäsen, men den är överlägsen den urholkade och försumligt moderniserade versionen som kom 50 år senare.
The Importance of Being Ernest från 1952 förmedlar väl Wildes snillrika förvecklingskomedi och de paradoxer i den som var hans signum. Det som kan invändas är att den möjligen är alltför trogen i beaktande av många långa dialoger, men å andra sidan blir dialogen hos Wildes pjäser sällan långtråkiga.
Handlingen kretsar kring Jack Worthing (Michael Redgrave) som inväntar modet att fria till Gwendolyn (Joan Greenwood) som i sin tur otåligt väntar på samma sak. Parallellt inträffar ett möte mellan hans vän Algernon (Michael Denison) och hans myndling Cecily (Dorothy Tutin) på dennes egendom i Hertfordshire. Algeron har dock dykt upp med påhittad identitet i form av Jacks broder Ernest – som råkar vara en uppdiktad person av Jack för att han ska ha ett skäl för att emellanåt besöka London där Gwendolyn befinner sig. Gwendolyn själv lever i förvissningen att Jacks namn är Ernest och är extremt förtjust i detta namn. Det är helt enkelt av högsta vikt att båda får heta Ernest ifall romantiken ska kunna fortsätta spira.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg