Terrence Malick har gjort många filmer på temat västerländsk kultur kontra det ursprungliga. I The New World från 2005 möter den engelske upptäcktsresanden/kolonisatören John Smith (Colin Farrell) indianflickan Pocahontas (Q’orianka Kilcher). De är båda historiska personer som levde i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet.
Malicks stil och symbolism från tidigare filmer känns igen. Den speciella blandningen av ett imposant anslag och lyriska komponenter fanns bland annat även i The Thin Red Line (1998). Detsamma gäller länken till det universella och ursprungliga som Smith upptäcker och fängslas av på den Nordamerikanska östkusten.
Han fängslas allra mest inför åsynen av den vackra och renhjärtade Pocahontas som han möter då han tas till fånga av urinvånarna. Smith är själv en sökare efter något som är rent och sant bortom det som tillhandahålls av hans egen kultur. Han ges möjligheten att pröva ett nytt slags liv då han en tid lever tillsammans med Pocahontas folk.
Beskrivningen av deras naivitet och oskuld kolliderar med hur storyn berättas. ”De är vänliga, kärleksfulla, trofasta. De saknar falskhet och svekfullhet.” Detta reflekterat av Smith som skulle ha avrättats av dessa kärvänliga människor utan egentlig anledning om det inte vore för Pocahontas ingripande. Och Pocahontas själv beordras av sin far att sätta den egna stammen före allting annat, även sina egna känslor.
En del av Malicks stil från sina tidigare filmer märks även här i det att personers tankar framträder mellan dialogen. Även detta är en slags kontrast mellan kultur och natur i form av det konstgjort utsagda respektive det uppriktigt tänkta.
När John Smith rapporteras ha drunknat kommer en annan man, John Rolfe (Christian Bale) in i handlingen. Han är en framstående man som lockas av Pocahontas skönhet – direkta paralleller finns till Malicks Days of Heaven (1978) där en godsägare får upp ögonen för en fattig kvinnas behag.
The New World är både en episk äventyrsfilm och ett kostymdrama där en tydlig kontrast åskådliggörs mellan det vilda och den expanderande europeiska civilisationen. Det är en ambitiös film med konstnärliga uttryck, vilket är beundransvärt. Å andra sidan har den en överpretentiös sida och innehåller en rad berättarklichéer samt vissa diskrepanser som sänker slutbetyget.
Filmens betyg: 
