Touch of Evil (En djävulsk fälla är den svenska titeln) från 1958 är en av de sista film noir deckarna. Den är regisserad av Orson Welles och tillkomsthistorien är speciell. När filmen ursprungligen gick upp på bio valde filmbolaget att visa den tillsammans med B-filmsutbudet och Touch of Evil kan knappast sägas ha blivit någon succé. Filmen hade inte gjorts rättvisa då Welles lämnat projektet i slutskedet för ett annat. Men den restaurerades och gjordes om 1998 efter att Welles 58-sidiga pm till filmbolaget med synpunkter hittades.
Den slutgiltiga versionen är en magnifik uppvisning i filmteknik. Welles använder bland annat låga kameravinklar vilket blivit hans signum efter Citizen Kane (1941) och starka kontraster i ljus och skugga som är typiskt för film noir. Sättet musik används på är ovanligt aggressivt, men det samspelar perfekt med skeendet och bildscenerna.
Filmens intro är klassiskt där en lång obruten sekvens låter introducera både huvudkaraktärerna och filmens brottsfall samtidigt på ett högst raffinerat vis.
Storyn utspelas under ett dygn någonstans i västra Nordamerika vid gränsen mellan USA och Mexiko. Den Mexikanska polisen Vargas (Charles Heston) och den amerikanska polischefen Quinlan (Welles) hamnar på samma fall efter en bilbomb dödat en affärsman. Vargas och Quinlans blir snart antagonister efter att den förre anklagat Quinlan för att plantera bevis.
Vid sidan om detta finns även ett mexikanskt gäng ledd av Grandi som försöker komma åt Vargas genom hans nyblivna fru Susan (spelad av Janet Leigh, inte minst känd för duschscenen i Psycho).
Orson Welles är i det närmaste sensationell i rollen som den råe, korrumperade polischefen. Quinlan är dock allt annat än en stereotypisk ”bad guy” utan karaktären är suveränt flerbottnad in i det sista då han faller inte av sitt eget sår utan av en droppe från sin förrådda kollega.
Filmens betyg: 
Touch of Evil är med på Topplista över bästa kriminalfilmer.