Det sker då och då att iranska filmer blir internationellt uppmärksammade, som på senare tid About Elly (Darbareye Elly) och Nader och Simin – en separation (Jodaeiye Nader az Simin) från 2009 respektive 2011 som båda är regisserade av Asghar Farhadi.
Än mer framgångsrik bland iranska regissörer är troligtvis Abbas Kiarostami. Kiarostami är bland annat känd för sin Koker-trilogi vars sista film heter Under olivträden (Zire darakhatan zeyton) och är från 1994. Det är en film som handlar om en filminspelning som görs efter att en jordbävning drabbat Iran. En av skådespelarna fattar tycke för en av de andra skådespelarna, dock utan att få gehör.
Handlingen är dock kanske inte det viktigaste i denna film utan skildringen av vardagen. Det är även en behållning att se den smått arkaiska landsbygden avteckna sig under vissa av scenerna.
Skådespelarna är i hög grad amatörer som anlitats, vilket dessutom avspeglar det som gäller i den film som filmen delvis handlar om. Skådespelarnas ovana lyser dock ofta igenom, vilket ändå inte gör någon större skada då det till viss del konsoliderar filmens vardagsrealism.
Mer skada är kanske att filmen tycks sakna motiv som skakar liv i den i övrigt långsamma gestaltningen. Kiarostami som även skrivit manus tycks förlita sig en del på stillsam och underfundig humor, humor som undertecknad förblev mestadels oberörd av. I övrigt är förmodligen Under olivträden en film som delar publiken: en del lär anse den lida av idétorka medan andra anser den värd att beundra för dess subtila och mättade ögonblick.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg