Rebecca från 1940 var den första filmen Alfred Hitchcock gjorde på andra sidan Atlanten. Det är som vanligt sofistikerad underhållning med en stor portion spänning och en lite mindre portion romantik att vänta.
En ung kvinna (Joan Fontaine) som är sällskapsdam åt en äldre kvinna i societeten möter den förmögne och celebre Maxim de Winter (Laurence Oliver) på franska Rivieran. Inom kort gifter de sig och efter smekmånaden anländer de till den stora egendomen Manderlay som tillhört de Winters familj i generationer.
På Manderlay uppdagas det förflutna för den nya Mrs. de Winter. Den bortgångna före detta Mrs. Winter, Rebecca, gör sig ständigt påmind. Inte minst tack vare hushållerskan Mrs. Danvers (Judith Anderson) som dyrkade den avlidna Rebecca. Hitchcock gör sitt bästa – ibland tenderar det bli överansträngt – för att med dramatiska effekter frammana en ihållande kuslig känsla då de Winters nya fästmö försöker finna sig tillrätta i sitt nya hem med dess imposanta rymd. Kameran fångar väl hennes emotionella växlingar när hon växer samman med sin nya livsmiljö.
Då segelbåten som Rebecca förliste med av en slump hittas kommer nya omständigheter kring hennes död upp på ytan. Vi blir varse en del vändningar i storyn, Rebecca är en film som besitter förmågan att överraska. Kanske dock att storyns stora vändpunkt (som inte behöver avslöjas här) utmanar den psykologiska trovärdigheten i en del av vad som innan berättats?
Filmens betyg: 
