Soylent Green är regisserad av Richard Fleischer och i huvudrollen syns Charlton Heston. Den gjordes 1973 under ett årtionde då överbefolkning var ett uppmärksammat ämne, inte minst efter publiceringen av boken The Population Bomb 1968. Indien införde tvångssterilisering av män som hade två barn eller mer och Kina införde sin ettbarnspolitik.
På filmens område märktes det i filmer som Z.P.G. (1972), Idaho Transfer (1973) och Logan’s Run (1976). Samt i Soylent Green alltså som enligt recensenten överträffar de andra nämnda.
Till skillnad mot många post-apokalyptiska filmer har ingen fullständig kollaps drabbat civilisation och ändrat dess kurs helt. I stället handlar det om att allt är i pågående förfall. Många är hemlösa och trängs i trapphus, korruptionen är utbredd, energibristen svårartad och ingenting ser ut att längre underhållas. Luften består av någon grön dimma och maten är syntetiskt (i bästa fall – mer om det strax). Och så var det överbefolkningen – människoliv är föga värt och sopbilar används för att forsla bort lik, ibland även de levande.
Intressant nog är året 2022. Som tur var klarade vi oss från filmens värsta profetior även om de framtidsscenarier av mer negativ sort som kan tänkas vänta oss kanske blir skrämmande belyst av denna film. Soylent Green är just skrämmande snarare än eskapistisk. Men den är ändå underhållande: i en noir-dräkt utreds ett mord och under utredningens gång kommer polisen Robert Thorn (Heston) något större på spåret. Thorn är för övrigt samboende med Edward G. Robinsons karaktär Solomon Roth. Den prominenta skådespelaren Edward G. Robinson dog samma år som filmen hade premiär och detta blev således hans sista roll.
Exakt vad som Thorn uppdagar i slutändan behöver inte nämnas här, men det är ett fynd som knappast kan kallas aptitligt.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg
Soylent Green är med på Topplista över bästa science fiction filmer.