Blade Runner från 1982 tillhör de bästa filmerna som gjorts i genren science fiction och är regisserad av Ridley Scott.
I filmens inledning projiceras en futuristisk storstad insvept i natten och detta med liknande fantasieggande effekt som Metropolis (1927) lät sin filmpublik skymta framtidens imposanta skyskrapor.
Vi får berättat för oss att replikanter (en sorts cyborgs) används som slavarbetare på rymdkolonier, men efter ett myteri på en rymdkoloni har dessa helt förbjudit att vistas på jorden. En grupp har dock tagit sig tillbaka till jorden och en så kallad bladerunner (här spelad av Harrison Ford) får i uppdrag att hitta och förgöra dessa. Ett synnerligen svårt uppdrag då replikanterna nästan är omöjliga att skilja från vanliga människor – ett speciellt test används för att mäta pupillens rörelser – och dessutom är de både starkare och smartare än en människa.
Blade Runner skiljer sig från de mesta som gjorts i övrigt inom genren. Ingen annan film ger en lika mångfacetterad framställning av cyborgs – replikanterna har utvecklat en egen sorts självmedvetenhet och när dem inser att dem endast är maskiner (som dessutom är förprogrammerade att automatiskt förstöras efter fyra år) uppstår en existentiell ångest.
Cirka tio år efter filmens premiär började en Director’s Cut-version figurera, vilken dock inte fick bifall från regissören själv och i stället gavs ”The Final Cut” ut 2007 där Ridley Scott fått full konstnärlig frihet (vilken för övrigt är underlag för denna recension). Blade Runner The Final Cut skiljer sig bland annat från den ursprungliga versionen genom att slutet har ändrats, från lyckligt till olyckligt skulle man kunna sammanfatta det.
Filmens betyg: 
Blade Runner är med på Topplista över bästa science fiction filmer.