Husbands and Wives (Fruar och äkta män) från 1992 är ett relationsdrama och en av de filmer där Woody Allen låter komedin stå tillbaka för allvaret.
Tonen sätts i första scenen då närmaste vännerna till ett medelålders par avslöjar att de bestämt sig för att bryta förhållandet. Judy (Mia Farrow) upprörs för deras skull precis som hennes partner Gabe (Woody Allen), men hon är också provocerad då hon själv befinner sig i ett förhållande och separationen sätter igång tankar hos henne om hennes eget förhållande. Och det är, som titeln misstänkliggör, förhållanden filmen handlar om.
Vännernas separation skapar friktion i Judys och Gabes förhållande då de tvingas reflektera över vännernas uppbrott och spegla sitt eget förhållande. För Sally (Judy Davis) blir det ömsesidiga och smärtfria i separationen betydligt mer ampert då det kommer till hennes vetskap att hennes före detta Jack (Sydney Pollack) nästan direkt ingått i ett nytt förhållande – med en dessutom betydligt yngre kvinna.
Som typiskt är för ett drama av detta slag kommer tyngdpunkten att skifta flertalet gånger i de olika kontrahenternas känslor och ställningstaganden gentemot varandra. I Husbands and Wives finns gott om starka biroller där de mest namnstarka skådespelarna heter Juliette Lewis och Liam Nelson.
Woody Allen har inte gjort en hemlighet av att han är en stor beundrade av Ingmar Bergman och låtit sig influeras av dennes filmverk. Spår kan finnas i Husbands and Wives som – föga märkligt – är tydligare än i vissa av Allens komedier. En sådan sak är att skådespelarna vänder sig direkt mot kameran och pratar, vilket sker i några av Bergmans senare filmer såsom En Passion (1969) som också för övrigt är att betrakta som ett relationsdrama.
Det finns även beröringspunkter med ett hos Bergman återkommande tema i frågan om att vara ensam eller i en relation och dess för- och nackdelar. Ett brett tema som förstås Bergman inte kan sägas ha ensamrätt till.
Filmens betyg: 
