Henri (Jean-Pierre Léaud) får sparken från sitt jobb och ingen tycks gilla honom. Han kan lika väl ta livet av sig blir konklusionen. Men hans försök misslyckas och då han också är lite för feg i sammanhanget hyr han en lejd mördare åt sig själv. Kan tyckas vara ett lite udda resonemang, men det ska till och bli film också.
Något föga oväntat dyker ett motskäl upp – i form av en kvinna – som får honom att ompröva beslutet. Problemet är att kontraktet redan har skrivits …
Den psykologiska trovärdigheten är långt från intakt i I Hired a Contract Killer. Fast upphovsmannen Aki Kaurismäki föredrar gestaltningsformer där situationer i stället dras mot sin absurdas spets. Och ibland är komiken bra nog för att man ska acceptera det. Man kan ibland tycka att det borde gjorts en annan avvägning där den tillspetsade komiken inte tillåts ta över i samma grad på realismens bekostnad, men häri ligger å andra sidan mycket av Kaurismäkis särart.
Det är dock inte renodlade svarta komedier som är Kaurismäkis signum och det sorgtyngda och torftiga märks även i den här filmen. Likadant med det saktmodiga som ackompanjeras av sorgsen och sentimental musik, fast eftersom det utspelar sig i England blir det blues denna gång. På tal om filmens musik dyker dessutom forne The Clash-medlemmen Joe Strummer upp och framför en låt.
Vidare kan man kommentera tystnaden gentemot bildrikedomen i Kaurismäkis filmer. Även i I Hired a Contract Killer är replikerna ganska få och för det mesta korta, medan det inte sparas på bildskapandet. Aki var autistisk som barn, och är själv som vuxen en anhängare av tystnaden.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg