Oliver Stones Plutonen (Platoon, 1986) är en av många filmer om Vietnamkriget – men en av de absolut bästa om ämnet. Till skillnad från Apocalypse Now (1979) som är en djupdykning i människans inre natur – riktar Stone sin projicering mot människans förmåga att fungera i grupp när konflikter ställs mot sin spets under krigets brutala omständigheter.
Vi får följa Chris Taylors (Charlie Sheen) väg från nyanländ ”färsking” i Vietnam – till det att han blir en mer erfaren (och likgiltig), respekterad medlem av gruppen. Handlingen kretsar kring plutonens två ledargestalter: den pragmatiska och känslokalla Barnes (Berenger) och den sympatiske Elias (Dafoe). Under en incident i en by kommer de på kant med varandra – vilket senare mynnar ut i en katt och råtta lek på liv och död. Plutonens medlemmar delas upp i två läger och Taylor blir mer och mer bortkopplad från verkligheten när han förlorar sig själv till droger för att fly krigets vansinne. Han frågar sig själv om det är fienden han krigar mot eller demonerna inom sig.
Det som slår mig med denna 26 år gamla film är hur starkt den än idag påverkar mig. Skådespelarinsatserna är lysande och vi ser några av dagens större namn i biroller, däribland Johnny Depp, Forest Whitaker och Kevin Dillon. Dialogerna är vad som förväntas av genren – med livliga diskussioner om inkompetenta politiker på hemmaplan, svarta och vita och ”den fattiga mannens krig”.
Sceneriet är bitvis obehagligt närgånget och innehåller detaljer som 1986 förmodligen var ”on the edge”. Ett årtionde som annars brukar förknippas med mer lättsinnig underhållning à la Spielberg-Lucas.
Oliver Stones gedigna klassiker klarar sig inte helt från smolk i bägaren. De väl onyanserade karaktärerna Barnes och Elias känns passé, vilka idag säkerligen hade framställts mer komplexa än så. Undantaget är Taylor som hela tiden slits mellan det goda och det onda men som i slutändan erövrar sig själv och väljer sida.
Filmens betyg: 
Recension av Andreas Ellhar