The Hours, eller Timmarna på svenska, från 2002 är en hyllad film. Alltså avvikande från mängden filmer? Ja och nej. Den håller högre kvalitet än den amerikanska genomsnittsfilmen, men rent filmiskt finns det inget som inte går att känna igen.
Regissören heter Stephen Daldry. Hans andra mest kända film är förmodligen Billy Elliot. Jag har tyvärr inte sett den filmen, men kan trots min bristfälliga kunskap därom gissa mig till att det rör sig om ett ganska känsloladdat drama. The Hours är i alla fall en film som vill beröra – det syns ”utanpå” den – med översvallande känslor och finstämdhet i nyanserna samt ett antal uppfriskande excentriska utspel. Det blir film som formar dess varelser för det filmiska, men jag hade hellre sett en film som avbildar och gestaltar i en annan proportion. Som berör ”inuti” sig, i stället för på ett påtvingande vis.
Men mer uppmärksammade än regissören har förmodligen de tre kvinnliga skådespelarna blivit: Nicole Kidman, Meryl Streep och Julianne Moore. Som protagonister är det dem som ger filmen huvudparten av känslorna. Dem gör det oftast med tydlig mimik, framför allt, och gestik. Ibland markeras deras känslor endast av implicita uttryck, men dessa former av implicita uttryck är till den grad välbekanta att de varje gång kan avkodas på nolltid.
Även om Nicole Kidmans karaktär inte alltid är helt trovärdig är hon den som fångar något originellt i sin karaktär – som sig bör då det är Virginia Wolf. Julianne Moore är en bra skådespelerska, men lider som de andra av det ovan nämnda angående känsloutspel.
Meryl Streep är den som levererar allra mest känslor i filmen. Ofta påbörjas hennes utspel med ett ”subtilt” crescendo, och sedan när det subtila inte längre är nog kommer de stora utspelen, som i mina ögon gränsar till överspel. Ja, redan i den subtila fasen lyckas Streep med ”överspel av det subtila”. Det saknas balans och äkta gestaltning och blir mer dekoration av utstuderade gester, små eller stora, som skall frammana något storartat – passningar till den del av publiken som låter sig imponeras.
Streep är här en skådespelerska som ofta är alltför övertygad om sin egen förtjänst att hon inte fastnar i rollen utan tänjer snarare ut den så att den inte hittar tillbaka till filmen.
Fotot är hos mig största behållningen. Det finns många vackra scener, exempelvis med Virginia och den döda fågeln. En annan sak som höjer filmen är berättandet som är säkert utfört och förs fram i tre världar utan att släppa taget om publiken.
Filmens handling kretsar kring hur livet sliter ut sig självt. Men samtidigt, som det sägs i filmen, att välja livet framför döden. Detta består i att följa sin egen röst, vilket Laura gör när hon överger sin familj för att det helt enkelt är hennes bästa av val. (Motivet i detta fall är inte helt tydligt, men troligtvis för att hon var lesbisk.) Eller som Virginia slutligen gör genom att ta sitt liv.
Filmens betyg: 
