The Men (Männen, 1950) utspelar sig mestadels på ett sjukhus för män som blivit förlamade från midjan och neråt i andra världskriget och vilka helt saknar utsikter till att kunna gå igen. Ken (Marlon Brando) är en av dessa och ligger i sin säng deprimerad av sitt tillstånd.
När Ellen (Teresa Wright) som han var hans förlovade innan kriget kommer på besök vill han inte se henne. Hon är beredd att acceptera hans handikapp, men Ken undandrar sig hennes idéer om att de skulle kunna leva ett liv tillsammans. I själva verket handlar det om krymplingens bristande tillit för att någon verkligen innerst inne är beredd att leva vid hans sida, fast när han slutligen inser att det tycks vara så samlar han kraft.
Detta kan låta som en historia med sentimentala tongångar, men The Men är en film som aldrig viker sig för livets realiteter.
Det mest anmärkningsvärda med filmen är dock att detta är Marlon Brandos filmdebut och det är som ett möte mellan det traditionella agerandet och det nya som Brando levererar … Bland den större delen av ensemblen finns det teatraliska hos karaktärer vars tankar framkommer retoriskt och artikulerat. Hos Brando är allt en helhet av kroppsspråk, ansiktsuttryck och naturligt tal. Han visar upp konsten av att förkroppsliga sårbarhet och vrede bara genom att finnas där och säga replikerna på det sättet han säger dem.
The Men kan idag upplevas som gammaldags i vissa partier, men skildringen av krymplingens vånda inför omgivningens syn på honom är förstås tidlöst och dessutom väl skildrat. Brandos spel gör filmen sevärd om inte annat. Fred Zinnemann som regisserade skulle sedan gå vidare med storfilmer som High Noon och Härifrån till evigheten.
Filmens betyg: 
