Kort efter Tysklands nederlag i andra världskriget gör Roberto Rossellini en film från det fruktansvärt sargade Berlin. En film som passande fått titeln Tyskland anno noll (Germania anno zero).
I ett land där flera av storstäderna bombats sönder med härjande eldstormar och där den stigande inflationen gjort slut på många av invånarnas besparingar återstår det bara att börja om från ingenting. För vissa är det så klart svårt att orka samla sig för de krafttag som krävs.
I Stig Dagermans reportagebok Tysk höst (också förlaga till en senare filmatisering), skildras väl det hopplösa läget för befolkningen i dessa städer. I Roberto Rossellinis film möter vi en familj beståendes av en far, hans dotter och två bröder. De tvingas duscha i kallvatten och får böta om de förbrukar mer el än vad som är tillåtet. Den äldsta sonen gömmer sig inomhus eftersom han deltagit som tysk soldat i kriget och är rädd för konsekvenserna medan fadern är svårt sjuk. Det blir dottern och den yngste sonen som får försöka samla in pengar och mat åt familjen. Även Rainer Werner Fassbinder gjorde en film som skildrade det miserabla livet i Tyskland vid denna tid: Maria Brauns äktenskap, vilket dock i högre grad var ett kvinnligt porträtt än en historisk film.
Rossellini var en av de främsta företrädarna för neorealismen inom italiensk film och riktningen handlade bland annat om att filma i verkliga miljöer med begränsad utrustning. Tyskland anno noll är inte en anlagd snyfthistoria utan en objektiv skildring – om detta nu är möjligt. Filmrutornas fonder av ruiner och smutsiga gator är i varje fall tillräckliga för att göra detta till en gripande berättelse med autentisk känsla.
Filmens betyg: 
