Peter Jacksons filmatisering av Lord of the Rings-trilogin var inget mindre än mästerlig. När han nu äntligen har låtit oss återvända till Tolkiens värld inser jag att mina förväntningar var alldeles för höga – ingen film hade kunnat leva upp till dem. Men trots en del tydliga skavanker så är det ett mycket kärt återseende.
The Hobbit: An Unexpected Journey utspelar sig långt innan de tidigare filmerna, och denna gång är det Bilbo Baggins som står i centrum. Tillsammans med trollkarlen Gandalf och tretton oborstade dvärgar ger han sig ut på äventyr, med målet att återta dessa dvärgars hemland från en blodtörstig drake.
Filmens absoluta höjdpunkt är dock det sidospår som visar hur Härskarringen hamnade i släkten Baggins ägo. Martin Freeman föddes till att spela hobbit, och varför Andy Serkis aldrig har vunnit en Oscar för sin roll som Gollum är ett av universums stora mysterier.
Den som suktar efter ett påkostat äventyr kommer inte bli besviken. Midgård är lika häpnadsväckande vackert som tidigare, än en gång ackompanjerat av Howard Shores välbekanta toner.
Actionsekvenserna är vansinnigt välgjorda – men för många. Pampiga stridsscener avlöser varandra om och om igen, ibland utan något riktigt sammanhang, och efter ett tag tröttnar jag lite på att se dvärgarna kämpa mot enorma fiendeskaror.
Visst är det snyggt, men all denna action lämnar för lite utrymme åt den dramatik och magiska stämning som gjorde de tidigare filmerna så fantastiska. Dessutom tycks man nästan ha försökt återanvända vissa scener från The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001), vilket tyvärr bara resulterar i bleka kopior.
Hur Peter Jackson ska lyckas göra tre långa filmer av en enda bok (en tunn sådan, ska tilläggas) kan jag inte ens föreställa mig. Men The Hobbit: An Unexpected Journey är trots sina brister en stabil början, och jag längtar redan efter uppföljaren.
Filmens betyg: 
Recension av Niklas Lundmark